Igår skrev vi om den nya rapporten publicerad i den vetenskapliga tidskriften PNAS (se fotnot), som ger vid handen att låginkomsttagare drar det kortaste strået i kampen om välståndet. Och att avståndet mellan gruppenra ökat rejält under de senaste 30 åren.
Låginkomsttagare dör tidigare och är betydligt mer långsamma med att ta till sig hälsoråd om att leva sundare vad gäller alkohol, motion och rökning, vilket är tvärt emot hur höginkomsttagarna agerar. Den gruppen tar i större utsträckning till sig råden medan låginkomsttagare, läs fattiga, är mindre benägna eller förhindrade att ta till sig informationen om hälsoaspekter.
Efter genomläsning av rapporten mer i detalj blir det tydligt. Fattigas kortare livslängd innebär i praktiken att de fattiga får betala dyrt för de rikares pensionsförmåner, något som tydligt uttrycks i följande rader som vi låtit Google översätta från den engelska originaltexten:
"Den ökande inkomstskillnaden i livslängd får även konsekvenser för pensionssystemen, eftersom den tyder på en ökad omfördelning från låg- till höginkomsttagare, vilket undergräver progressiva förmånssystem. Inkomstbaserade justeringar av förmåner eller riktat stöd till pensionärer med låga inkomster skulle kunna bidra till att motverka dessa regressiva effekter."
Mest oroväckande är, åtminstone enligt Pensionsnyheterna, att skillnaderna mellan fattiga och rika har ökat så kraftigt bara under de tre senaste decennierna. "Vi här uppe och ni därnere", titeln på en bok av tyske Günther Walraff från 1976 om inkomstklyftorna blir därför en bild att ha i minnet vid läsningen.
Detta även om Pensionsnyheterna alltid envist hävdat att Pensionssystemets uppgift inte ska vara att korrigera missförhållanden på arbetsmarknaden eller när det gäller jämställdheten mellan könen.