22 maj 2026 16:44

Fredagsläsning med Bul Ekici: Så ändrar demografin förutsättningarna för pensionsförvaltiningen del 4/4

I en artikelserie författad av den oberoende ekonomen Bul Ekici har hon belyst hur demografin med färre unga och allt äldre gamla kommer att tvinga pensionsförvaltare att tänka annorlunda och gamla käpphästar som 60/40 portföljer inte längre kan betraktas som självklara.

Här kommer den fjärde och avslutande delen och med den önskar Pensionsnyheterna trevlig helg!

Mikael Nyman
Chefredaktör

Del 4: Kan traditionell diversifiering fungera framgent?

Sveriges demografiska utveckling förändrar förutsättningarna för pensionsförvaltning. Denna artikelserie har visat hur en åldrande befolkning påverkar arbetskraft, realränta, tillväxt, tillgångar och avkastning på ett sätt som inte kan analyseras isolerat. Sammantaget pekar utvecklingen mot ett mer utmanande läge för pensionsförvaltare, där flera av de samband som historiskt har varit stabila blir mindre förutsägbara.

I den avslutande delen blir det tydligt att pensionssystemet bör analyseras ur ett samlat balansräkningsperspektiv.
Den demografiska utvecklingen, med fler äldre och färre i arbetsför ålder, innebär ett direkt uppåttryck på pensionssystemets skulder.

Samtidigt påverkas både inflöden och skuldernas utveckling i fördelningssystemet av lönesumman, som i sin tur bestäms av arbetskraft och produktivitet. Reallöneutvecklingen har historiskt vilat på en relativt förutsägbar relation mellan produktivitet och arbetsmarknad. I en miljö med svagare arbetskraftstillväxt, förändrad sammansättning av arbetskraften och ökad efterfrågan på tjänster inom vård och omsorg blir denna relation mindre stabil.

Sammantaget innebär detta att inflödena till pensionssystemet, både i fördelnings- och premiebaserade delar, blir mer osäkra och mindre förutsägbara över tid. Samtidigt kan teknologiska skiften, såsom AI, påverka produktiviteten och delvis motverka brist på arbetskraft.

Även tillgångarnas egenskaper förändras. Under lång tid sammanföll en växande arbetskraft, stabil tillväxt och sjunkande realräntor med stigande tillgångspriser och fungerande diversifiering mellan klassiska tillgångsslag. I dag pekar demografiska och andra viktiga, i synnerhet strukturella, krafter som talar för att realräntan framöver kan komma att ligga högre än under decennierna före pandemin.

Den demografiska effekten är därmed inte entydigt nedåtriktad, utan vägs mot en kapitalintensiv fas driven av AI-investeringar och andra strukturella behov och satsningar. I en miljö med högre realränta, återkommande geopolitiska risker som bidrar till uppåttryck och ökad inflationsvolatilitet erbjuder inte obligationer samma stabiliserande egenskaper.

Fastigheter, som länge setts som en tillgång med förutsägbara kassaflöden, påverkas i allt högre grad av lokal demografi och regionala ekonomiska skillnader. I många fall blir de mer beroende av befolkningsutveckling och kommunal ekonomi än av bred konjunkturutveckling.
Traditionell diversifiering mellan tillgångsslag fungerar därför sämre än tidigare.

Samtidigt är tillgångarna i hög grad marknadsberoende och reagerar snabbt på förändringar i realräntor och tillgångspriser, medan skuldsidan utvecklas enligt andra mekanismer. I fördelningssystemet i allmän pension är den nära kopplad till arbetskraft, löner och demografi, medan skulder i fonderade system påverkas av räntor på olika sätt beroende på regelverk och åtagandestruktur.

Historiskt har fallande räntor lett till kraftiga uppgångar i skulderna och försämrad solvens, medan stigande räntor inte nödvändigtvis ger motsvarande lättnad.

Detta innebär att förändringar i realräntan får snabbare genomslag på tillgångssidan än på skuldsidan. Sammantaget innebär detta att matchningen mellan tillgångar och skulder blir mer osäker. Problemet är inte enbart att tillväxten förändras, utan att de relationer som pensionsförvaltning bygger på blir mindre stabila över tid.

I detta läge ökar betydelsen av att analysera alternativa scenarier systematiskt där arbetskraft, tillväxt och realränta utvecklas på olika sätt.
AI lägger ytterligare ett lager av komplexitet. I implementeringsfasen driver tekniken upp investeringsbehoven och realräntan, medan de långsiktiga produktivitetsvinsterna är osäkra till både storlek och tidpunkt. Demografi och AI samverkar alltså på ett sätt som gör historiska samband mindre tillförlitliga.

För pensionsförvaltare innebär detta att traditionella ALM-ramverk behöver utvecklas. Det handlar inte enbart om att justera avkastningsantaganden. Modellerna behöver i högre grad fånga olika makroekonomiska regimer och hur dessa påverkar sambanden mellan tillgångar och skulder.

Detta ställer högre krav på buffertar, riskhantering och en mer aktiv och selektiv syn på tillgångsallokering.

Den övergripande slutsatsen är att demografins effekter inte verkar isolerat. De verkar i samspel med teknologiska skiften och förändrade makroekonomiska relationer. För pensionsportföljer innebär detta att skuldsidan tenderar att utvecklas mer trögrörligt och i många fall uppåtriktat.

Tillgångarnas utveckling är i högre grad marknadsberoende och därmed mer osäker, i en miljö där räntor, löner, avkastning och korrelationer påverkas av demografi och andra strukturella faktorer. I en sådan miljö blir förmågan att hantera osäkerhet och ifrågasätta historiska genomsnitt allt viktigare för långsiktig framgång.


/ Bul Ekici, oberoende ekonom

Tidigare verksam vid Riksbanken i 19 år. Har även haft roller vid bland annat Tredje AP-fonden, Länsförsäkringar, HSBC och Skandiabanken.